Livet som inte blev och ögonblick som aldrig förevigades.

Jag köpte min första egna kamera för pengarna jag tjänade på det dåligt betalda extrajobbet i barndomsstaden. 38 kr i timmen tjänade jag bland frityrolja, porrtidningar och glasstrutar som skulle vägas då och då så personalen skulle få in rätta knixen och kunderna inte skulle få mer glass än de betalade för.

Kameran. Nikons bästa för amatörproffsen var mer en spegel av min pappas intresse än min egna upparbetade kunskap. En fantastik kamera på sin tid. Men så här i efterhand troligtvis helt fel val för mig eftersom den platsade sig dåligt där den hade behövt hänga med. På klubben. På stan. På kondis. Där tonårslivet levdes. Den förvandlades istället till en svindyr helig gral som togs fram vid speciella tillfällen och istället för spontan magi kände jag ofta prestationsångest och tillkrånglad kreativitet.

Jag trodde länge att visuell bild skulle vara en stor del av mitt liv. Jag hade förutsättningarna. Pappa hade för länge sedan byggt bort bilens närvaro i garaget tillförmån för ett mörkrum. Och innan dess fick jag vara med när gästtoaletten provisoriskt förvandlades till ett motsvarande. Jag minns hur jag älskade att se hur bilden växte fram i de giftiga baden. Hur vi skuggade. Eller dubbelexponerade. Och hur mina små flinka fingrar passade sig bättre till att rulla film i framkallningsdosan i den mörka klädkammaren.

Ironiskt nog dokumenterade jag mitt liv ytterst lite efter flytten hemifrån. Kameran blev kvar i pappas garderob och flyttlasset gick till Göteborg och sedan Stockholm. En och annan semesterresa finns med på film. Men i övrigt är det helt odokumenterat. Intresset var kanske inte så intressant?

Bild och dess betydelse kom att spela en stor roll i mitt arbetsliv ändå. Men arbetet i studion med fotografer, stylister och modeller har ändå alltid omgärdats av viss prestationsångest och svårigheten att skilja det bra från det som är bättre. Samma som jag kände i studion som tonårig med en alldeles för dyr kamera till mitt förfogande.

Idag tar jag istället otaliga bilder med min iPhone. Bilden på de utgånga filmrullarna ovan får symbolisera den icke finess en iPhone kan erbjuda rent tekniskt, men den är o andra sidan alltid med när magi sker.

/ Sophia