Barn och sömn. Det finns inte mycket som inte sagts i ämnet. Och om någon skulle berättat för mig innan vi fick vårt första barn i vilken omfattning jag skulle konversera kring detta ämne med kreti och pleti och i ur och skur skulle jag troligtvis tagit det som en retorisk överdrift.

För mig var det en chockartad insikt att när man fått ett barn så är det fritt fram för allmänheten att komma med rådiga förslag på hur man bör tackla uppgiften. För min del blev det en mental resa raka vägen in i tonårsrummets revolt. Och nog frustade jag någon gång ett yrvaket och tonårsvrångt håll käften, även om ingen brydde sig om det. Men allt eftersom månaderna gick och kläderna satt bekvämare så fascinerades jag istället av den kollektiva omsorgen ett litet litet barn kunde uppbringa bland samhällets medborgare. Ett samhälle redo att rycka in när den fumliga och villrådiga föräldern inte riktigt klarade biffen. Även om hen inte var av samma åsikt.

Jag kommer särskilt ihåg en man i 60 års åldern som bullrigt dök ned med huvudet i vagnsöppningen och lent jollrade med den ledsna bebisen för att sedan stint titta på mig för att berätta att bebisen nog allt var för varmt klädd.

Och så sömnen. Detta nya, tidigare intima, samtalsämne som puttar vädret från tronen som det där allmängiltiga att ta till när man möter någon som vill idka lite spontant kallprat med en nybliven förälder.

Får ni sova? Ja, jo. Visst. Eller tja. Inte som förr. Nu när du frågar.
Och bebisen?

Värre var de mer rabiata diskussionerna som cirkulerade, där det fanns ett rätt och ett fel. Det var bara inte helt klart vad som var just rätt och därmed också fel.

Barn ska sova i egen säng (annars dör de).
Barn ska sova tillsammans med sin mamma (annars dör de).
Barn ska kunna somna själv annars blir de inte självständiga (och dör).
Barn ska inte behöva somna själv eftersom det gör dem oroliga och ångestdrabbade (och då dör de). Och så finns det en metod för allt det här
och det är det bästa eller sämsta som finns. Typ så. Kategoriskt.
Svart eller vitt. Nyanslöst.

Idag när våra barnen är äldre lyser detta samtalsämne med sin frånvaro. Osaknat. Däremot kan jag sakna den där påträngande allmängiltiga ansvarskänslan för allas våra barn som reducerats i takt med tålamodet när barn blir äldre och vrålen obstinatare. Det är ju ironiskt då föräldrar kan behöva en stöttande hand för att mäkta med att tackla uppgiften. Motarbeta den statiska tendens i BRÅ:s rapporter.

Bland barnkläderna på bilden ovan återfinns närapå ett tjog pyjamaser. Pyjamaser som barnen både sovit gott och oroligt i.

/ Sophia